torsdag 27 september 2018

Den vackraste ...

Mamma....
Idag har jag lämnat iväg klänningen som du ska ha på dig... Jag vet att Gud kommer bli avis. 
Jag valde den vackraste, den du bar på mitt bröllop.
Minns du?
Hur vi skrattade så vi kiknade när jag provade den? 
Att något som var så vackert på dig kunde se ut som ett gammalt tält på mig... 

Skratten o kärleken sitter kvar i tyget o i känslan så den passar perfekt tycker jag. 
Ser framför mig hur du dansar runt o alla där på andra sidan ler o känner din värme o hör våra skratt.

Jag är glad att jag enligt vissa har tomtar på loftet, en annan verklighet,  är annorlunda,  häxa eller vad man nu vill kalla det.. 
Ärlig o Sann känns som en bra beskrivning.
Tack vare det,  o tack vare att Du,  min Mamma,  aldrig talade om för mig att min värld va fel,  eller konstig,  eller att jag skulle vara tyst o rätta in mig i ledet.. Tack vare det är jag Trygg. För Du är här,  vakar o lyssnar.  Visar vägen o lämnar hälsningar.

Imorn ska jag t kyrkogården o välja plats till dig.. 
Hur ska man välja sånt? 
Jag tror jag väljer nåt som är lätt o ta sig till..  En dag med rullstol...
Å så nära som möjligt t gravstenen "Tyst" .  Den symboliserar min Farmor.. Så jag har henne nära å.  Hon hette Hilja.. Då kan ni två hålla stenkoll på AwesomeÅsen o mina upptåg.

Sätter mig igen i mitt hörn av världen..  Blundar o följer regnbågen.  Ser fram emot att Du snart kan dansa där på andra sidan.  I den vackraste av Klänningar..  Full av Skratt o Kärlek.  ❤

💔 Hej Mamma...

Är det höst i himlen?  Finns det äpplen där, så du kan göra äppelmos t alla?
Har du bjudit Gud på din Tuttpannkaka? 

Här blev det liksom en mörk höst. Försöker ta in ljuset o njuta av solen,  men förbannar den i tysthet... Hur faan kan den fortsätta gå upp varenda dag när inte du får göra det..

Jag har tusen o åter tusen frågor. Jag har messat dig...
Det lustiga är att frågorna är inte, stora världsproblemlösare el så.  De är mer Vem faan ska, sy i mina dragkedjor?  Vem ska stoppa mina strumpor? Å vem ska jag ordbajsa på när livet är, sådär pissigt som nu?
Det är ju Dig jag ska prata med... Så...
Jag sätter mig här.  I mitt hörn av världen. Mitt i det Paradis som jag skapat o som du älskade lika mycket som jag.
Jag sätter mig här..  För det måste vara så att jag snart ska höra din röst igen.  Snart får jag svar på messet.  Snart kommer mer äpplen ... Snart... Väl? 

Jag fattar.. Du dog.  Faktiskt TokDog. Det fattar jag.  Men...

Allt som vi pratade om, alla planer du hade, alla drömmar vi delade. De kan jag inte göra själv.  Ensam.
Så jag tänker att när du fått bjuda  Gud på Tuttpannkaka m hemgjord äppelmos o fått ställa in dig i din nya roll.  Mamma,  mormor osv men m vingar.. Så kommer du tillbaka väl? 
Så vi kan göra färdigt.

Satte på mig halsbandet nu...  "Änglavakt". Blev ju plötsligt lite väl passande. Men skönt o veta.. Du finns här..  Men ....

Jag vet inte hur man gör utan Mamma ju. 
Så jag sätter mig här.... Å väntar på att känna dina vingslag mot min kind..